Leveranskedja risk: varför scope 3-utsläpp blir fel vid handelskonflikt

Handelskonflikter och nya tullar tvingar bygg- och transportbolag att byta leverantör snabbare än klimatberäkningarna hinner följa med. Resultatet är siffror som såg rätt ut för tre månader sedan men som redan är fel, utan att någon i organisationen har märkt det.

Vi på Wellfish pratar med bygg-, transport- och logistikbolag varje vecka om exakt det här. Mönstret upprepar sig: inköpsavdelningen agerar snabbt när en tull införs eller en handelsrutt blir osäker, men klimatrapporten hänger fortfarande fast i förra kvartalets leverantörslista. Den här artikeln går igenom varför det blir så, och vad som faktiskt löser det.

Handelskonflikter tvingar fram snabba leverantörsbyten

Ett bygg- eller logistikbolag som drabbas av en ny tull har sällan lyxen att vänta. Marginalerna i bygg och transport ligger ofta på enkla procentenheter, och en tull på 15-25 procent på en importerad insatsvara äter upp hela vinsten på ett kontrakt om ingen agerar.

Det gör att inköp och sourcing rör sig fort. En stålleverantör byts mot en annan i ett grannland. En speditör som körde en viss rutt lägger om till en annan hamn eller landväg. En underleverantör av betong- eller isoleringsmaterial ersätts med en lokal aktör för att undvika importtullar helt.

Det här är inte undantag längre, det är drift. Ett bygg- eller transportbolag med internationell inköpsverksamhet kan byta ut 10-30 procent av sin leverantörsbas på ett kvartal när en handelskonflikt eskalerar. Det är den typen av rörlighet som gör risk i leveranskedjan till en klimatfråga, inte bara en kommersiell fråga.

Varför bygg och transport drabbas hårdare än många andra branscher

Bygg och transport köper fysiska varor och tjänster i stora volymer, med tunga inslag av importerat material och gränsöverskridande frakt. Det gör branscherna extra känsliga för tullar, exportrestriktioner och transportstörningar.

En tillverkningsindustri med långa avtal och egna fabriker kan ofta absorbera en handelskonflikt under några kvartal. Ett byggprojekt eller en transportkedja måste ofta reagera inom veckor, för leveranstider och projektdeadlines tillåter inte väntetid.

Scope 3-utsläpp bygger på just den data som förändras snabbast

Scope 3-utsläpp definieras av GHG Protocol Corporate Value Chain Standard, utvecklad av World Resources Institute och WBCSD. Standarden delar upp indirekta utsläpp i 15 kategorier, och två av dem är direkt kopplade till leverantörskedjan: kategori 1 (inköpta varor och tjänster) och kategori 4 (uppströms transport och distribution).

Det här är kärnan i problemet. Kategori 1 och 4 utgör ofta 60-80 procent av ett bygg- eller logistikbolags totala scope 3-utsläpp, och de beräknas normalt utifrån vilka leverantörer bolaget faktiskt köper från och hur varorna transporteras. Byt leverantör, och beräkningen ska i teorin byta med.

I praktiken händer det inte. De flesta klimatberäkningar bygger på ett urval av leverantörer som samlades in vid ett specifikt tillfälle, kanske i samband med en årsrapport eller en kundundersökning. Den listan blir en frusen bild av leveranskedjan, medan den verkliga leveranskedjan fortsätter att röra sig.

Spend-based och supplier-specific metoder påverkas olika

GHG Protocol tillåter flera beräkningsmetoder för scope 3, och de reagerar olika på leverantörsbyten.

• Spend-based metod multiplicerar inköpsbelopp med en generisch branschfaktor. Byter du leverantör men handlar samma varukategori för samma belopp, syns bytet knappt i siffrorna, även om den nya leverantören har en helt annan utsläppsprofil.
• Supplier-specific metod använder faktisk data från leverantören, till exempel produktspecifika utsläppsfaktorer. Den fångar bytet korrekt, men bara om någon uppdaterar underlaget när leverantören byts.
• Hybridmetoder blandar de två, vilket ofta ger den mest realistiska bilden, men kräver att systemet vet vilken leverantör som faktiskt levererade vad, och när.

Ingen av metoderna löser problemet automatiskt. De löser det bara om datakällan som matar in leverantörsinformation uppdateras i samma takt som inköpen faktiskt sker.

Excel-arket och konsultrapporten hinner inte med

Ett Excel-ark med leverantörsdata är en ögonblicksbild, inte ett levande system. Någon samlade in siffrorna vid ett tillfälle, ofta i samband med en revision eller en hållbarhetsrapport, och sedan ligger arket still tills nästa cykel.

En konsultrapport har samma begränsning, förstärkt av att den ofta tar 6-12 veckor att ta fram. Om ett bygg- eller transportbolag byter 20 procent av sina leverantörer under den perioden, levereras rapporten redan inaktuell. Ingen har gjort något fel, arbetsformen är bara för långsam för den hastighet leveranskedjor rör sig i idag.

Vi har sett kunder komma till oss med precis det scenariot. Ett logistikbolag hade en klimatrapport klar i februari, byggd på leverantörsdata från föregående höst. Under våren omdirigerade de en stor del av sin fraktvolym på grund av en tullhöjning på en viktig rutt. Rapporten stämde fortfarande formellt, men den beskrev en leveran